Don efter person i litteraturens värld
Alla människor har olika smak när det gäller böcker, det är därför det är så många som aldrig hört talas om nobelpristagaren i litteratur när han eller hon tillkännages. Vissa läser deckare, andra läser reparationsböcker och ytterligare andra läser fantasy, eller böcker som baseras på verkliga händelser. Så är det bara.
Det betyder förvisso inte att det är vattentäta skott mellan de olika typerna av bokläsare. Det rör sig om vad man inom samhällsvetenskaperna kallar idealtyper, vilket egentligen är samma sak som de karaktärer som framträder i tester av typen ”vilken sminktyp är du” i tidningar som Solo och Vecko-Revyn: ”Fick du flest c-svar, då är du Rosita Rouge”.
På samma sätt som Rosita Rouge naturligtvis även har användning för läppstift, eyeliner m.m. uppskattar de allra flesta mer än en litteraturgenre. Kvalitetslitteratur kan nästan ses som en genre för sig, i vilken både Sara Lidman och J.R.R. Tolkien ingår. Bra science fiction, som Asimov, Adams och Karin Boyes Kallocain, säger minst lika mycket om den tid de skrivits i som om författarnas fantasi.
Sedan finns också de böcker som föraktas av litteraturvetarna, men som ändå har klara kvaliteter. Stieg Larssons Millennium-trilogi är ett exempel, men det kanske främsta är Jean M. Auels serie Jordens Barn, som omfattar sex böcker och som inleddes med Grottbjörnens folk. I böckerna framförs ett flertal hypoteser om livet för 30 000 år sedan, när cro magnon-människor från Afrika mötte neanderthalare i Europa. Auel har kritiserats på många punkter, men hon har även visat sig föregripa paleontologers rön på andra.
This entry was posted on Tuesday, May 10th, 2011 at 10:21 am and is filed under Böcker. You can follow any responses to this entry through the RSS 2.0 feed. Both comments and pings are currently closed.